Vänner som försvinner...och kommer tillbaka
Igår träffade jag en tjejkompis som jag inte träffat på väldigt länge...
visst har vi setts och pratat lite flyktigt... men vi har inte pratat..
Vi har varit bästa vänner... delat allt, pratat om allt, träffats nästan varje dag, ni vet så som vänner gör...
Men hon förändrades, ville inte träffas, gjorde saker som min vän aldrig skulle göra.. det var som om hon skulle hävda sig.. som om hon behövde förändras totalt.... all vänskap försvann - gick upp i rök
Jag försökte ett tag hålla kontakten vid liv, försöka igen.. men när jag inte fick något gensvar gav jag upp....
När hon sedan kom till mig ett år senare och försökte hade jag ingen lust att anstränga mig....
Men sen så började vi med en fika, prata lite allmänt... ringdes vid, några sms och sedan igår kom hon hem till mig och vi drack te och pratade om allt från gamla minnen till vad som komma skall...
och för en sekund kändes de nästan som om allt var som för 2-3 år sedan....
en förlorad vän som är på väg tillbaka in i mitt liv...
Kanske...
Jag hoppas det kommer en dag....
..när jag vaknar upp pigg och glad.. med ett leende på läpparna.
När jag inga bekymmer har, när allt bara känns underbart.
Jag hoppas att alla omkring mig mår lika bra som jag, gamla som unga...
vänner, som personer jag endast känner flyktigt.
Jag vill känna mig bra i både kropp och själ, och se fram emot en ny dag.
Jag vill glömma alla problem, alla dispyter jag har haft med människor, jag vill låtsas
att allting i mitt liv är perfekt. Jag vill att folk ska tro att mitt liv är perfekt.
Jag vill inte bråka, jag vill inte såra, jag vill sprida kärlek och värme... jag vill att folk ska
vilja vara där jag är. Jag vill inte tvinga folk att vara där jag är. Tvinga folk att höra av sig
eller att träffas.
Jag vill känna att jag är omringad av vänner vart jag än går, att jag har någon att ringa när jag
mår dåligt, någon som alltid kommer att lyssna utan att berätta det för någon annan. Någon som
ger mig goda råd och en stor, varm kram. Ibland är det allt som behövs.
Jag vill kunna lita på folk omkring mig, och veta vart jag har människorna i min omgivning.
Jag vill vara den som är med på alla fester, den som alltid är ute bland folk och har en stor umgängeskrets.
Jag vill vara den som alltid blir bjuden på de rätta festerna och som aldrig behöver bjuda in sig själv...
Jag vill vara någon man saknar, någon som man inte vill vara utan...
Vänner är där för evigt brukar man säga, medan pojkvänner inte alltid stannar kvar...
Men om alla ens riktiga vänner försvunnit, svikit och sårat... om alla vänner struntar i att ringa, nästan aldrig vill träffas, alltid är ute på de där festerna utan att säga till, och berättar för alla andra vad man berättat i förtroende. När man hela livet värderat de nära vännerna framför flyktiga vänner man träffar ute.. och alltid behandlat sina vänner väl, ställt upp och alltid frågat en extra gång om allting verkligen är bra. En nära vän märker alltid när något är fel...
När plötsligt alla försvunnit och man sitter där ensam kvar... visst finns där vänner kvar, men ingen som man ringer bara när man behöver sällskap och någon att prata med. Ingen som man ringer när man mår som sämst och behöver prata ut. Ingen man ringer när det hänt något i familjen eller med pojkvännen. Ingen.
Det är tungt att inse att man sitter där helt själv. Det tar lång tid att överhuvudtaget acceptera sin situation. Det börjar som alltid med förnekelse... men när det sedan går upp för en hur det verkligen är, och hur länge situationen pågått så känner man sig fruktansvärt ensam, fruktansvärt dum. Hur fan kunde de gå så långt?
Tankarna ligger där och gräver, varje kväll när man ska sova, varje morgon när man vaknar upp i sin säng. Hur länge ska det fortgå? När kommer det nya vänner, riktiga vänner?
Det är jkligt svårt att förklara något som för alla är så självklart, eller att säga alla är fel, för det finns så många som har det så otroligt mycket värre än jag. Men för de flesta så finns det alltid någon, den där någon som bara finns där. Och den där någon är inte en pojk/flickvän.
Den där någon är en vän.
Utan min pojkvän hade jag gått under. Utan att veta att det fanns någon där ute som tänkte på mig, som vill vara med mig och som bryr sig om mig hade jag inte orkat. För även om han är min absolut bästa vän så är kärlek alldeles för komplicerat alldeles för osäkert för att man ska kunna lita på att det finns där för evigt.
Skillnaden mellan kärlek och vänskap är att i kärlek finns det så otroligt mycket mer känslor involverat. Detta innebär både glädje och sorg. Det innebär även att mitt i kärleksrus och förälskelser så uppkommer alla möjliga jobbiga tankar, en del som man ska ta upp med sin partner och sedan allt det där andra som man måste prata med den där någon om. Någon som bara lyssnar. Någon som vill lyssna, som vill hjälpa, någon som får en att inse att vissa saker inte är så allvarliga, någon som kan hjälpa en att lösa en jobbig situation.
Den där någon.
Men i vänskap finns det självklart även kärlek. Men det är en helt annan typ av kärlek. En kärlek som alla människor behöver.
Detta blev inget kort inlägg, men när man börjar går det inte att sluta. Jag vet helt ärligt inte vad det tjänar till att berätta om sina känslor i en BLOGG på internet.. egenligen är det så jkla sjukt, så fel!
Men faktum är att det ibland är skönt att skriva ner exakt det skit som går runt där inne, den klumpen som alltid finns, den jag vill ha bort.
Det jobbiga är att tänka på allt jag haft, och vad som är kvar idag. Var gick det fel?
Hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort det. Ändrat på allt som gick snett.. fortsatt att hänga med de "coola" på gymnasiet, slutat på handboll och hängt med mina kompisar, struntat i skolan och suttit på café istället... Allt för att ha kvar... någon...
Problemet är, att hade jag gjort så som de krävde av mig,
då när jag till sist stog där med 2 kvar..
så hade jag inte haft den personen i mitt liv som betyder allt för mig idag.
Den person som jag hade offrat allt för...
till och med mitt eget liv ♥
När jag inga bekymmer har, när allt bara känns underbart.
Jag hoppas att alla omkring mig mår lika bra som jag, gamla som unga...
vänner, som personer jag endast känner flyktigt.
Jag vill känna mig bra i både kropp och själ, och se fram emot en ny dag.
Jag vill glömma alla problem, alla dispyter jag har haft med människor, jag vill låtsas
att allting i mitt liv är perfekt. Jag vill att folk ska tro att mitt liv är perfekt.
Jag vill inte bråka, jag vill inte såra, jag vill sprida kärlek och värme... jag vill att folk ska
vilja vara där jag är. Jag vill inte tvinga folk att vara där jag är. Tvinga folk att höra av sig
eller att träffas.
Jag vill känna att jag är omringad av vänner vart jag än går, att jag har någon att ringa när jag
mår dåligt, någon som alltid kommer att lyssna utan att berätta det för någon annan. Någon som
ger mig goda råd och en stor, varm kram. Ibland är det allt som behövs.
Jag vill kunna lita på folk omkring mig, och veta vart jag har människorna i min omgivning.
Jag vill vara den som är med på alla fester, den som alltid är ute bland folk och har en stor umgängeskrets.
Jag vill vara den som alltid blir bjuden på de rätta festerna och som aldrig behöver bjuda in sig själv...
Jag vill vara någon man saknar, någon som man inte vill vara utan...
Vänner är där för evigt brukar man säga, medan pojkvänner inte alltid stannar kvar...
Men om alla ens riktiga vänner försvunnit, svikit och sårat... om alla vänner struntar i att ringa, nästan aldrig vill träffas, alltid är ute på de där festerna utan att säga till, och berättar för alla andra vad man berättat i förtroende. När man hela livet värderat de nära vännerna framför flyktiga vänner man träffar ute.. och alltid behandlat sina vänner väl, ställt upp och alltid frågat en extra gång om allting verkligen är bra. En nära vän märker alltid när något är fel...
När plötsligt alla försvunnit och man sitter där ensam kvar... visst finns där vänner kvar, men ingen som man ringer bara när man behöver sällskap och någon att prata med. Ingen som man ringer när man mår som sämst och behöver prata ut. Ingen man ringer när det hänt något i familjen eller med pojkvännen. Ingen.
Det är tungt att inse att man sitter där helt själv. Det tar lång tid att överhuvudtaget acceptera sin situation. Det börjar som alltid med förnekelse... men när det sedan går upp för en hur det verkligen är, och hur länge situationen pågått så känner man sig fruktansvärt ensam, fruktansvärt dum. Hur fan kunde de gå så långt?
Tankarna ligger där och gräver, varje kväll när man ska sova, varje morgon när man vaknar upp i sin säng. Hur länge ska det fortgå? När kommer det nya vänner, riktiga vänner?
Det är jkligt svårt att förklara något som för alla är så självklart, eller att säga alla är fel, för det finns så många som har det så otroligt mycket värre än jag. Men för de flesta så finns det alltid någon, den där någon som bara finns där. Och den där någon är inte en pojk/flickvän.
Den där någon är en vän.
Utan min pojkvän hade jag gått under. Utan att veta att det fanns någon där ute som tänkte på mig, som vill vara med mig och som bryr sig om mig hade jag inte orkat. För även om han är min absolut bästa vän så är kärlek alldeles för komplicerat alldeles för osäkert för att man ska kunna lita på att det finns där för evigt.
Skillnaden mellan kärlek och vänskap är att i kärlek finns det så otroligt mycket mer känslor involverat. Detta innebär både glädje och sorg. Det innebär även att mitt i kärleksrus och förälskelser så uppkommer alla möjliga jobbiga tankar, en del som man ska ta upp med sin partner och sedan allt det där andra som man måste prata med den där någon om. Någon som bara lyssnar. Någon som vill lyssna, som vill hjälpa, någon som får en att inse att vissa saker inte är så allvarliga, någon som kan hjälpa en att lösa en jobbig situation.
Den där någon.
Men i vänskap finns det självklart även kärlek. Men det är en helt annan typ av kärlek. En kärlek som alla människor behöver.
Detta blev inget kort inlägg, men när man börjar går det inte att sluta. Jag vet helt ärligt inte vad det tjänar till att berätta om sina känslor i en BLOGG på internet.. egenligen är det så jkla sjukt, så fel!
Men faktum är att det ibland är skönt att skriva ner exakt det skit som går runt där inne, den klumpen som alltid finns, den jag vill ha bort.
Det jobbiga är att tänka på allt jag haft, och vad som är kvar idag. Var gick det fel?
Hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort det. Ändrat på allt som gick snett.. fortsatt att hänga med de "coola" på gymnasiet, slutat på handboll och hängt med mina kompisar, struntat i skolan och suttit på café istället... Allt för att ha kvar... någon...
Problemet är, att hade jag gjort så som de krävde av mig,
då när jag till sist stog där med 2 kvar..
så hade jag inte haft den personen i mitt liv som betyder allt för mig idag.
Den person som jag hade offrat allt för...
till och med mitt eget liv ♥
